Jag har en enorm hopprädsla som jag haft i ca 1 år nu. Det är 1 år sen allting förändrades för mig. Jag såg på ridsporten ur en helt annan vinkel. Den här sporten vi håller på med, den är riktigt farlig. För er som inte visste varför jag fått denna hopprädslan så tänkte jag berätta lite för er. 

Det är ganska precis ett år sedan jag skulle på min första gota cup. Hade tränat väldigt länge på den här tävlingen och jag kände mig riktigt redo. när vi kom dit var alla parkeringar upptagna så vi var tvugna att ställa som 400-500 meter bort från själva anläggningen och där hörde man ingenting så jag kom försent till framridningen så det var direkt in på framhoppningen som gällde. Han kom fel på varje språng och jag blev väldigt nervös och framförallt stressad. Ridklubbens fyrhjuling hade gått sönder så dom kunde inte sladda banan så den var hur ojämn som helst, massa gropar och sten hård. När jag väl kom in på banan så snubblade han några gånger innan jag fick startsignal. Rider mot första hindret och han kommer hur fel som helst och hoppar förlångt ifrån hamnar med frambenen framför bakbommen och får inte ut sina framben utan han fastnar och dyker medans jag flyger åt andra hållet. Sedan ser jag hur hans rumpa kommer och landar rakt på mig. Sen kommer jag inte ihåg mer försen alla kom och pratade med mig. 

Sen dess har hela min hoppkarriär dött. Jag var tjejen som aldrig skulle bli dressyrryttare utan hoppa 170 klasserna inne på scandinavium till publikens jubel. Jag skulle vara tjejen som tog emot den stora pokalen och fick hålla talet för att sedan låta hästen bralla loss under ärvarvet. Där dog alla dessa drömmar. 

Jag visste inte ens om jag vågade hoppa igen. Skulle jag någonsin ens våga gå över en bom? Men upp på hästryggen skulle jag och det var där jag sadlade om. Nu är jag och kommer förbli en dressyrryttare. Klart jag hoppar ibland men jag mår inte bra av det. Det är alltid en klump i magen som sitter och lurar där. Jag vill hoppa men min hjärna känner rädslan och allting blir pannkaka. INGEN som inte varit med om samma sak kan förstå den här känslan. Den är mer en hemsk. Det känns seriöst förjävligt att inte kunna göra det man tycker är kul utan att må så himla dåligt före och när man gör det. Det är rena rama toryren för mig, men min drivkraft vill att jag ska fortsätta.

Jag är en vinnarskalle och tävlar alltid mot mig själv. Jag tror det är den vinnarskallen som fått mig att kämpa vidare. Jag vill vinna över min rädsla, men det är inte det lättaste. Hur svårt det än må vara, så ska jag någon gång över vinna den. Jag är en bit på vägen iallafall. Hoppar mina små LD:er och ibland får jag ett väldigt bra flyt och då vågar jag lite mer. Men ett enda litet kråksprång så blir jag rädd igen. Det låter så himla mesigt och det tycker jag med! Men den här känslan säger så och jag kan inte rå för det. Folk tycker jag är mesig bara för att jag inte vågar hoppa fälltävlan. Men jag är rädd för att hoppa så är det bara. Jag är rädd för att gå omkull igen och skada både mig och ponnyn en gång till. Det har redan varit en gång, alltså en gång för mycket! 

Alla som inte trott på mig ska få se. Jag ska komma tillbaka bättre än någonsin vare sig det tar 1 månad eller ett par år. Ni ska få se att ni hade fel och att jag inte fått ett piss serverat på ett silverfat. Den här rädslan är så himla svår.. svårare än man tror..