Red ett pass på Calle idag och slutsatsen blev tårar i mängder. Började lugnt och skritta i ca 20 minuter. redan från början kände jag att han var väldigt tung och jobbig. Ville inte ta skänkeln och lite så. Sen när jag skulle börja jobba honom i traven så hade jag antingen super duper mycket i handen eller ingenting alls. Det fanns alltså ingenting där emellan där jag vill ha stödet. Sen så var han super seg och var liksom inte med på noterna. Lånade spöt och då blev han helt galen istället. Tog upp huvet och sprang. Inget bra ridpass alls. Sen hjälper det inte att man har någon som står och tjatar på en att det och det får du göra istället för tro mig, jag har testat hur många grejor som helst men dessa dagar går inte att komma undan och jag blir bara pressad vilket gör att Calle blir ännu stressigare och eftersom jag är en sån person som vill att allting sitter som en smeck direkt så var det ingen bra stämning alls. Nä, detta passet vill jag bara stryka ett sträck över. Torka tårarna och komma igen.

 

Nu känner jag att det måste hända någonting här på bloggen. Den står helt still och det kankske kommer in något litet inlägg någon dag men det är inte tillräckligt för att vi ska ta oss till toppen så nu får det bli skärpning. Skolan börjar om 15 dagar så det är väl lika bra att komma in i bloggperioden lite tidigare. Inlägg ska skrivas och massa ideér ska fixas. Plöstligt blev man super taggad på bloggen, ridningen och skolan. Tänk att man kan bli såpas peppad av att logga in här och skriva och läsa era kommentarer. Otroligt!